Schillerasen framavlades och namngavs efter Per Schiller som var lantbrukare i Stenungsund, Bohuslän. Per Schiller föddes 1858 och avled hastigt nyårsnatten 1892, endast 34 år gammal.

Fotografi av Per Schiller av av okänt datum och nedanstående akvarell är porträtterad av T. Schiller.

Schillerstövaren genuina ursprung är oklar men har anor från Österrike sedan 1400-talet. Ett flertal kontinentala stövarraser lär ha tagits hem till Sverige av Svenska soldater som varit nere i Europa och krigat. Per Schiller hade tillsammans med ett fåtal uppfödare tillgång till ett relativt stort antal avelsdjur som till stor del importerats från sydtyskland, Schweiz och österrike och som resulterade i en stövare av en mycket god stam. Dessutom finns blodslinjer från engelska hundar. Till en början fick dessa stövare inget namn eftersom rasen då inte var godkänd av Svenska Kennelklubben, men gick under beteckningen stövare av korsad stam. Vår nuvarande Schiller-stövare har sitt ursprung i Per Schillers stamhundar Tamburini 1 och Ralla 1. Med dessa hundar vann han Stockholmsutställningen 1886, som dessutom var Sveriges första officiella hundutställning. Deras barnbarn Polka 1 och Vals 1 vann Göteborgsutstälningen 1891. Efter sin död fortsatte avelsarbetet av brodern, Karl Schiller.
                                                                                                                   Självporträtt i Akvarell

År 1907 namngavs rasen och har sedan 1913 konsoliderats och inte varit inblandad i någon officiell rasinkorsning förrän tills helt nyligen. Rasen har en erkänd förkärlek att driva räv men används framför allt idag som en god harhund. Schillerstövaren är spårnoga och är känd för att ha ett bra skall med god hörbarhet. Som familjehund är schiller- stövaren överlägsen bland stövarna då den har ett mycket gott temperament.
 

Polka 1 och Vals 1 (dessa var barnbarn till Tamburini 1 och Ralla 1). Med dessa hundar vann han Göteborgsutställningen 1891 (avbildade av Per Schiller).

När godsägare Per Schiller på 1880-talet parade sina Tamburini och Ralla gjorde han något, som för den tiden var ovanligt. Han började bygga på avkomma efter tvänne syskon. Men dessa å sin tur voro i sanning korsade stövare, ty i dem ingick svensk-tysk blod 7/16 engelsk (mest från eng. harhunden, resten foxhound) 7/16 och schweiziskt med 2/16

Att döma av fotografier voro Ralla och Tamburini inga skönheter. Men tiken var ett gott jaktdjur. Bohusläns kala eller ljungklädda berg, bland vilka ju Per Schiller levde, erbjödo nog också jägaren att pröva sina hundars näsa och uthållighet. Länge gingo Schillerstövarna på utställningarna som "stövare av korsad stam med övervägande utländsk härstamning.

En imponerande mönstring av stövare tillhöriga "den s.k. Schillerska stammen" hölls år 1903 av Västergötlands stövarklubb i Skövde. Där mötte ett femtiotal hundar. Så småningom vann stammen i enlighet och standard upprättades. På grund av då rådande bestämmelser för utställningarna, man tog blott hänsyn till typ, ej till härstamning, tillfördes dock Schillerstövarna mycket främmande blod. På utställningen i Stockholm 1910 möter oss dock Ray S.K.K.S. 2704, uppfödare doktor K. Schiller, Falköping och ägd av godsägare J. Svedenborg, Brodetorp. Den hunden härstammade från de vid utställningen i Skövde uppvisade och hans jaktduglighet var utomordenligt. Under många år sökte med schillerrasen förtrogna jägare "Svedenborgs Ray" som avelshund åt sina tikar. Ovannämnda år 1910 uppvisade dåvarande jägmästaren Gustaf Lundberg en hund Umpa ren schiller. Denne hade emellertid parats med en tik Nancy av Åsen. Nancys far hette Olle 11 S.K.K.S. 1056. Nancy införde betydligt med främmande blod i schillerrasen. (En del av hennes avkomlingar med Umpa utställdes ej som Schillrar, utan som korsade stövare.) Umpa var själv ej alls något framstående på jaktstigen. åtminstone ej efter hare, men han nedärvde icke sin egen bristande duglighet, utan schillerrasens näsa och övriga goda egenskaper. Efter honom föllo bland andra Lundbergs bekanta Indian Squaw, med ovan nämnda Nancy till moder. Denna Indian Squaw parades med "Swedenborgs Ray" och så tändes stjärnan Champion Skogis-Göpan stammodern för Kennel Skogis avd. schillerstövare, innehavare G. Lundberg, numera professor och boende på Lidingön. Bland Göpans syskon märkes Skogis-Stål f.1911 och tillhörig disp. Aug. Olsson j:r, Sthlm. Samtidigt med "squawen" uppträdde fullblodsschillern Hej av Kolartorp, vann championat på utställning men blott ett mindre pris på jaktprov och än mindre lovord på jakt i vardagslag. De båda blevo emellertid en gång ett och efter dem föll Skogis Larm. Lundberg satte därefter igång inavel mellan tre halvsyskon Göpan ock Larm samt Tamburini-Loma

Tamburini hade som Göpan "Svedenborgs Ray" till far och ägdes av jägmästare E.Janson, Garpenberg. Det var en grov ganska oädel hund, men arvsanlagen voro goda.

Skogis Kennelns hundar fortleva, förutom hos sin upphovsman, både på Garpenberg och hos jägmästare Hedulff, Grönsinka. På Lundbergs initiativ har Janssons tik Skogis-Raya, ett mycket gott jaktdjur, parats med korsade stövaren (6/8 Schiller,2/8 Hamilton)Skogis-Tippo, bekant jaktprovsvinnare, samt med korsade stövare Tipp, även den utmärkt på jakt men ett konglomerat av olika stövarraser. Jägmästare Hedulff valde en annan väg för att korsa sin Skogis-tik med en hund av dir.Allan Rehnströms Schillerstam, Kennel Gävle. Denne hund hette Lukas-Gävle och är far till uppfödarens Ray 870 CC,1:sta pris utställning Gävle 1928 och farfar till Gruff 1:sta pris utställning Uppsala 1927 och 1:sta pris jaktprov Uppsala 1929

ägare Godsägare H. Dahl Ålandsdal. Härmed hava vi följt Kennel Skogis intill nuvarande år "1930"

Jämte denna har nyssnämnda Kennel-Gävle haft det största inflytandet på danandet av våra goda Schillerstövare. Direktör Rehnström började sin kennel med Brana-Gävle,en ättling mellan en hund från kennel Mon, Hej och en tik Stella.

År 1913 står emellertid Rehnström som ägare av Nett-Hell-Borlänge och inom kort blev även Zu-Zu av Besstorp hans.Kennel av Besstorps innehavare, handlande C.G.Söderberg i Skara har uppfött många goda hundar. Efter Finn av Besstorp och en dotter till Zu-Zu av Besstorp föll

Sjunga-Gevle. Vi gå händelserna i förväg, men nämna i detta sammanhang att Sjunga blev en framstående hund på jaktstigen. Förstlingen i Kennel Gävle, Branna gav med den det föregående bekanta Umpa upphov till Spela-Gävle 171 1 och Dansa-Gävle 172 1. Även här gav Umpa belägg åt sitt rykte som utpräglad könsindivid.15:59y hans egen medelmåtta på jaktstigen nedärvdes ej heller nu, men väl hans förfäders anlag. År 1915 erövrades å Svenska Stövarklubbens jaktprov på Onsö Wadenska vandringspris av hans döttrar Spela och Dansa.

Året därpå tog Zu-Zu av Besstorp 1:sta pris jaktprov på hare vid Mariestad. Rehnström namn var nu frejdat i stövarvärlden. Det dröjde ej länge, förrän han med Krut-Gävle, en avkomling mellan Skogis Stål och Netta ånyo tog pris vid jaktprov. champion Krut är fader till de nu levande jaktprovsvinnarna Dansa-Mormor och Da-Capo Gävle. Dansas namn påminte om hennes mormors lagrar på Onsö och annorstädes. Och Da-Capo, påstår hans ägare varden bästa hund han haft. Även Da-Capo bissera Kennel Gävles framgångar. Hans son Skall-Gävle tog 1:sta pris på jaktprov i fjol. Hunden har råkat få "negerläpp" men är eljest i allo brilliant.

En avläggare av Kennel Gävle är Kennel Ödemarken. Tandläkare G.Bergfelt inköpte av Rehnström en tik Kula, e Gask 415 u. Zu-Zu av Besstorp. Efter denna Kula och agronom Lewerths Pell föllo de berömda Ödemarkens Sjunga och Dansa, samt Ödemarkens Skott.

De förra ha gjort sig namn på utställningar och jaktprov. Den senare har under årens lopp förvärvat gott anseende som avelshund. Efter honom ha fallit följande pristagare på jaktprov, Dansa 662 AA. Champion Stämma 685 BB, Roj 177 X och Pang, tillhörig Friherre Rehbinder, Toverum Skott är nu till åren. Skada att hans goda egenskaper först på sistone kommit till synes för allmänheten. Herr Bergfelt har emmelletid nu en ny avelshund utan blod från Pell och mindre gode far, Hej av Kolartorp, i de närmaste leden. Denne hund Champion Fey, uppfödd av jägmästare S. Eckerbom i Falun, är en blandning ac Gövle-och Skogisstammarna. Hans prestation å Småland Stövarklubb mycket talrikt besökta jaktprov hösten 1928 var den yppersta av alla. En treårig son till honom Ödemarkens Örn, Har förut gjort sig bra på utställningsbänken och nu utmärkt sig på jaktprov. Han står nu främst bland avelshundarna inom rasen, anse många jägare. Många avkomlingar från kenlarne Gävle och Ödemarken befinna sig nu hos intresserade Schillervänner, som med dem tagit pris på utställningar, jaktprov eller bådadera. Bland dessa märkas Friherrarne G.af Ugglas å Forsmarks bruk och C. Beck-Friis å Harg samt skogförvaltarne G. Frieberg, Söderbäcke och A. Andersson, Latorps bruk. Det hette redan för en 10,15 år sedan om Scihllerstövarna: "De äro snart lika förädlade som våra pointers" Yttrandet fälldes icke som en komplimang. Det skulle innebära ett visst förklenande. Schillern har i sin resning och i sin lätta byggnad med kraft i onekligen mycket som påminner om pointern. På senare tid har avelsarbetet inom schillrarna verkligen skarpt inriktats på blodet konsolidering. Och de allra sista åren har denna ras ju visat sig avgjort överlägsen på jaktproven framför övriga stövare. Det är nu möjligt att inom denna uppleta unghundar vars närmaste förfäder i 2 led (6 hundar) samtliga ha pris på jaktprov (förutom pris på utställningar). Kanske går den gamla spådomen en gång i uppfyllelse och våra schillrar bli lika världberömda som våra pointers. Hedern härav tillkommer då i första rummet de herrar, vilkas arbete jag i det föregående beskrivit - tyvärr alltför knapphändigt.

Schillerstövaren
Författare: Jarl Appelberg

Om man ännu i våra dagar kan följa uppkomsten och utvecklingen av denna

ras,så torde äran härav även i detta fall få tillskrivas greve A.P. Hamilton, som

nedlagt ett så förtjänstfullt arbete på att samla och bevara de stamtavlor som

gående långt tillbaka i tiden, givit oss möjlighet att finna de vägar, vilka lett till den Schillertyp, vi nu kunna se och uppskatta. Att dessa vägar äro ganska egendomliga, liksom ock att den skarpt skurna schillertypen trängt sig fram från mycket skiftande material, skall jag i det följande söka visa.

Den man, som från början tagit sig an avelsarbetet och som genom strängt urval tydligen haft klart för sig vart han syftat med denna ras som nu bär hans namn, var lantbrukaren Per Schiller. Han vann - liksom Greve Hamilton- sina första framgångar på Stockholmsutställningen 1886.Hans hundar hette Tamburini 1 och Ralla 1, och då dessa namn ingå i alla nu levande Schillrars stamträd, må de betraktas såsom rasens stamdjur. Båda förde 7/16 svenskt-, 7/16 harrier- samt 2/16 Schweitzerblod. Båda parades, dels med varandra, dels med andra stammen närstående individer och en deras dotter Ralla 2 blev med en hund Muffti, som förde 7/16 svenskt- och 9/16 harrierblod, moder till de på Göteborgsutställningen 1891 med 1:sta resp 2:dra pris belönade Vals 1 SKKS 19 och Polka SKKS 44.Dessa hundar voro fullt ut av medelstorlek till färgen gula med svart mantel (eller sadel) samt med något obetydligt vitt på fötter och bringa.

Vid denna tid ägde den bekante Stövarjägaren, dir R.T. Hennings, en tik Finness 1 av gammalt vestgötablod; hon kunde bl. a. räkna sina anor från de ryktbara Kavlås-hundarna Jäger ochValdina. Särskilt anmärkningsvärt är att denna tik, som var knappt medelstor, till färgen var mörkbrun (ej gul) med svart mantel och utan vitt. Det är ej otänkbart att denna tik som synes ha ägt god nedärvningsförmåga, satt den typ och färg på våra Schillrar,som än i dag förekommer, även om dessa egenskaper genom strängt urval blivet ännu mera preciserade. Finess 1 parades ett par gånger med ovan nämnda Tanburini 1, sedan med en harrier, Harry och en tik efter denna sista parning, Harriette 56 disponerades för avelsändamål av Schiller, födde en hel del valpar, och hennes namn återfinnes i de flesta stamtavlor över Schillerhundar.

Tyvärr fick Per Schiller ej länge leva och se frukterna av sitt avelsarbete mera än i de första leden men hans verk hade varit av den betydelse att det

uppmärksammats över allt i landet. Hans broder doktor Karl Schiller, fortsatte

emellertid avelsarbetet och har såväl genom egen uppfödning som även genom att som framstående känner av rasen döma på våra utställningar bidragit till dess framgångar och popularitet.

Under det att "den svenska Stövaren" redan vid sitt första framträdande erkändes såsom ras så kom först 15 år därefter Schillern i samma undantagsställning.

Det är under sådana omständigheter ganska lyckligt att dessa hundar kunnat genom åren bibehålla sin säregna typ och undgå korsningens faror och där så visserligen ej skett har det blod som tillförts till synes ej haft varaktigt inflytande på typen.

Den stora insats som kennel "Gefle", direktör Allan Rehnström gjort för rasen är ju för allmänt bekant för att här utförligare behöva omordas. En tik från denna kennel inköptes på sin tid av tandläkare G Bergfelt och denna tik Ch Kula Gefle, blev parad med den framstående avelshunden Ch Pell-Skårnö från Fältet,

stammoder för de många synnerligen framstående hundar med massor av championat som framgått ur B;s kennel "Ödemarkens". Även kennlarna "Skogis"och Barkens" ha uppnåtts mycket goda avelsresultat, och "jägmästaregårdens" kennel måste även här nämnas.

Anledningarne till Schillerstövarens stora popularitet torde utan all fråga böra tillskrivas de goda jaktegenskaper, som denna hundras redan vid tiden för sitt första framträdande synes hava lagt i dagen. Och särskilt böra framhållas den okuvliga jaktlusten och individerna i allmänhet redan vid ett års ålder äro användbara jaktdjur vilket ju med avseende på våra hundars knappt tillmätta livslängd är av ganska storbetydelse.